Kakburkskriget: bullmamman som fick härdsmälta

Makt och kommunikation hör samman. Vår rätt att göra vår röst hörd, är inte detsamma som vår möjlighet att göra vår röst hörd. Yttrandefrihet har länge varit kopplat till ägande och tillgång till kommunikationens produktions- och distributionsmedel. Det här är något som digitala medier i grunden skulle förändra, men har det verkligen blivit så? Vi ska kolla lite med ett exempel på hur upprörda tittarreaktioner på ett tv-program förändrades till bilden av en fullkomlig uppbackning

Leila Lindholm är en B-kändis som har ett bakningsprogram i en tv-kanal. B-kändis säger jag något raljerande, eftersom jag aldrig hört talas om henne innan, och de två jag frågade inte heller kände till henne. Därutöver skriver hon kakböcker som säljer i en icke föraktlig upplaga. Såsom A-kändis bland kakbakningsintresserade var hon också domare i en tv-sänd kakbakningstävling, där hon uttalade sig ohövligt om en deltagare som hon menade hade stulit hennes recept och därefter nedvärderade henne på sin Facebook-sida. Nu var det en tävling i kakbakning, och inte i kakrecept.

Därmed borde väl saken endast vara en källa till intern upprördhet för de riktigt hängivna kakbakarna här i landet: Att en som har som varumärke att vara en snäll bullmamma visar sig vara en bittermandel-rasp. Men, eftersom många av hennes hängivna kak-fans reagerade, så kommenterade de också det på hennes Facebook-sida. Och inte bara det, de la även in länkar till amerikanska kakbakningsbloggar e t c, som visade att Leila Linblom i sin tur snott recept och bilder och publicerat dem som sina egna. Men, en sockerkaka är en sockerkaka, och man kan inte göra den på så många olika sätt, faktum är att alla sockerkaksrecept liknar varandra. Publicerar man ett recept är det väl med förhoppningen om att folk ska baka efter receptet. Nu letade sig folkstormen i kakburken sig in ända till Aftonbladet. Leila Linbloms enda försvar var att hon inte skulle bli ifrågasatt om hon inte var kvinna (ett trick många har kommit långt med), och att det bästa med att ha en egen Facebook-sida är att man kan blockera folk.

Nu börjar saken bli intressant på allvar, för vad händer? In på Facebook-sidan kommer en pudel som beklagar det inträffade, hållen i en helt annan ton, och med ett helt annat språk än tidigare. Kanske är det hennes förlag som tillhandahållit PR-konsulten, kanske är det hon själv som skrivit, vad vet väl jag. Och, alla kritiska kommentarer är strukna. Kvar finns endast de som säger: Stå på dig! Du hade alldeles rätt. Det du gjorde var riktigt! Själv har Leila Lindholm intagit en lätt ångerfull mittposition. Så den framvisade bilden av kaburkskriget blir en ödmjuk och självrannsakande bullmamma som uppbackas av en å hennes vägnar upprörd allmänhet, som reagerat på enskilda individers orättvisa påhopp.

Om vi ser det i ett övergripande perspektiv, så är det lätt att konstatera att en ensidig kommunikation där ett budskap överförs från en sändare till en mottagare knappast handlar om ett utbyte (monolog). Även om vi påverkas av envägskommunikationen, så förstår vi att det är en partsinlaga.

Likaså förstår de flesta att det som skrivs i en tidning eller sägs i ett radioprogram, bestäms av en redaktion, och ytterst mediets ägare. Även om det finns en insändarsida eller man kan ringa in till programmet, så förstår nog de flesta att det är någon som sitter där och gör ett urval av inlägg (asymmetrisk dialog). Vi vet att det finns någon som gör en gallring och en tolkning av informationen.

Men i ett medium som utgår från ett jämlikt utbyte (symetrisk dialog) såsom i digitala medier, så blir betydelsen av ett manipulerat och censurerat samtal mer än bara en olikhet i tillgång till medier. Det finns två grundläggande skillnader som gör att internet inte bara är en kanal bland andra:

• Man behöver inte äga ett medium
• Man kan prata med många till samma obefintliga kostnad som till en. Traditionella medier talar en till många. Internet talar många till en, eller många till många.

Vad kakburkskriget visar är att det vi upplever som ett jämlikt samtal går att manipulera, och att vi när vi blir manipulerade, tenderar att uppfatta det som ett utbyte av åsikter och information på helt jämlika grunder.

Om detta är vår digitala framtid, kan jag bara konstatera att när Olof Lagercrantz skrev ”vårt sekel är reserverat åt lögnen”, så tog han nog fel på sekel.