När dina pengar började sluta vara dina egna


Relationsmarknadsföring har så smått börjat gå ifrån att vara en hjälp för oss att få det vi vill ha – till att någon annan i praktiken börjat kontrollera våra tillgångar. Om det här är början är jag inte säker på att jag vill se fortsättningen.

Enligt en klubbordförande i Pappers som satt med i förhandlingarna när lönekuverten byttes ut mot lönekonton, så lovade bankerna dyrt och heligt att detta bara skulle medföra fördelar för den arbetande befolkningen. Visst var det så att det skulle underlätta för arbetsgivaren, men arbetstagarna skulle å andra sidan få ränta från första kronan för sin del. Och visst ville väl de också vara med och utveckla Sverige genom att bidra med kapital som bankerna kunde låna ut till att ytterligare utveckla Sverige, istället för att de låg i deras plånböcker. Vem vill inte bidra till att Sverige utvecklas?

Vad som hände vet vi alla. Räntorna på lönekontona togs bort. Vi fick uttagskort för att göra bankens jobb åt dem, senare fick vi också börja betala för att få ett kort, och även ibland för att använda kortet. Visst är det så att våra pengar verkligen tillhör oss, men kanske inte helt och hållet – även om det numera slagits ett slag i luften och äganderätten införts i grundlagen.

Om vi vill gå till banken och ta ut våra pengar, så går det inte riktigt heller. Bankerna har börjat sluta hantera kontanter. Det angivna syftet är givetvis grandiost – för vem vill inte bidra till att stävja den ekonomiska brottsligheten? Därför finns det en massa trösklar och hinder om du vill komma i besittning av dina pengar, och du kan nog få tänka dig att betala lite grann för det också.

Just det här med att skapa trösklar och hinder, är en väsentlig del av sentida marknadsekonomin. Om den ena ytterligheten är att vi hindrar människor från att köpa andra varor än våra egna, så ägnar vi oss i andra ytterligheten, inte åt att övertala människor att köpa våra varor som i traditionell reklam – utan åt att bygga relationer med människor, där vi inte bara pratar utan även lyssnar. Det brukar kallas för den skandinaviska skolan inom relationsmarknadsföringen, och det är också en bidragande orsak till den svenska basindustrins historiska framgång.

Att systematiskt bygga upp nätverk med människor, där relationen sätts i centrum, där vi utgår från kundens perspektiv och försöker hjälpa till att lösa kundens behov från dennes perspektiv och inte från vårt. Vi bränner inte relationer vi investerat tid, kapital och förtroende i, därför skapar det positiva klimatet en buffert mot att bryta relationen. En typ av instrumentell betingning alltså.

Å andra sidan har vi den amerikanska skolan av relationsmarknadsföring. Där inriktar man sig istället på att skapa olika typer av hinder och bestraffningar, som ska försvåra eller avskräcka folk från att avbryta en kundrelation. Det kan vara från att binda upp kunder i olika typer av lojalitetsprogram, med avtal, bonussystem och kundklubbar där inarbetade värden försvinner som givetvis utfaller vid ett senare tillfälle, och vi vet ju alla hur vi hatar att förlora mer än vi gillar att vinna (förlustaversion).

Den amerikanska skolan inom relationsmarknadsföring och banksystemets strävan att kontrollera våra pengar är egentligen två sidor av samma sak. Där vi avhänt oss kontrollen över vår egendom, frivilligt eller påtvingat, går det också att tjäna pengar. Det vi får för våra pengar tenderar till att bli mer och mer illusoriskt, detta genom att det är mindre kostsamt att försvåra för oss – än att leverera till oss. Låt mig ge ett exempel:

För länge sedan fick jag en livförsäkring i Folksam till mitt då väldigt lilla barn via Stockholms stad, mycket vänligt, därefter fick jag om jag ville fortsätta den betala en högst blygsam avgift. Innan jag visste ordet av hade barnet vuxit mig över huvudet och inbetalningskortet kom två gånger om året istället för en, och med ett väsentligt högre belopp. Ungefär 20 000 har jag betalat till Folksam.

Efter att jag fått 1500 kr i invaliditetsersättning av Folksam för en skada (okej det var en låg invaliditetsprocent, men för en betydligt lindrigare liknande skada 25 år tidigare fick jag 20 000 av samma försäkringsbolag). Det fick mig att ställa frågan om i vilken utsträckning ett försäkringsskydd är illusoriskt. När min son läste försäkringsvillkoren för sin försäkring (och vem brukar göra det?) så kunde han konstatera att det i stort sett var undantag för det mesta.

Men det är inte så, åtminstone enligt Folksam, att det räcker med att sluta betala in barnets (som nu hunnit bli myndigt) försäkring om man inte vill ha den kvar längre. Det räcker inte heller med att man skriftligen säger att man  inte vill ha försäkringen mer . Istället ska båda föräldrarna fylla i en särskild blankett, vars innebörd jag inte förstår, trots att jag både är född och uppvuxen med svenska, skrivit flera böcker, och även läst marknadsjuridik på universitetet.

Så på vilket sätt skulle det hjälpa mig som kund att det finns krångliga barriärer som hindrar mig från att avsluta ett beskydd som är lika innehållslöst som det maffian brukar ta betalt för? Förmodligen skulle försäkringsbolagen säga att det är för att de månar om sina kunder och vill försäkra sig om att de verkligen inser vad det gör, det är vad jag själv skulle sagt om jag fick betalt för det. Men är det verkligen någon som tror på det?

Folksamhuset på bilden uppe till höger, är byggt i vit marmor. Men vem kan tro det när man ser det så här lite på håll.

Annonser