Radiotjänst AB en postkapitalistisk mardröm

Att man ska betala för en tjänst man beställt, tycker väl de flesta är rimligt. Men varför ska man betala för något man inte vill ha – och inte heller har möjlighet att använda? Radiotjänst AB ser inga problem. Det gjorde inte Cosa Nostra heller när de tog betalt för beskydd – en tjänst som varken efterfrågades eller användes av dess kunder.

Fallet i Förvaltningsrätten med kvinnan långt ut på Blekinges landsbygd, där det ibland fanns tillräckligt täckning hos det mobila bredbandet för att kolla mejlen. Men att titta på streamade tv-program? Finns inte en chans. Dessutom visade det sig att datorn, förmodligen något arméöverskott från DDR, inte hade rätt flashspelare installerad. Ändå började Radiotjänst med att hota om utmätning hos Kronofogden.

Radiotjänst för upp den marknadsekonomiska vinstmaximeringen till helt nya nivåer.

Tidigare i historien ansåg den tidens feodalherrar att både livegenskapen och den skatt de infört, egentligen var en ersättning för det beskydd som de erbjöd. Ett beskydd som var illusoriskt, eftersom hotet mot bönderna just kom från böndernas feodalherrar, eller möjligen från konkurrerande feodalherrar. Beskyddet var en tjänst som varken efterfrågades eller konsumerades.

På liknande sätt förhåller det sig med maffians beskydd: Det är en tjänst som är obligatorisk och illusorisk. Gränsen är flytande. Man skulle också kunna definiera det som en affärsdrivande verksamhet som syftar till att tillskansa sig resurser. En verksamhet där utövandet av inflytande är en väsentlig del. Med PR-språk; en form av lobbying med konsekvenser om inte önskat beteende uppvisas.

Grunden för relationsmarknadsföring är dialogen. Svensk tillverkningsindustris storhet vilar på å ena sidan bra produkter, och å andra sidan på duktiga tekniska säljare som bygger förtroendefulla relationer med sina kunder genom en dialog. Som kund vill man inte avbryta relationen, eftersom man förlorar det positiva och fruktbara klimat man byggt upp tillsammans. Det kallas för den skandinaviska skolan inom relationsmarknadsföring. Inom den amerikanska skolan försvårar man för kunden att bryta relationen genom att man förlorar en massa grejer som man annars skulle fått – förutom att de gjort det krångligt. Det kan handla om olika bonussystem, kundkort och utformningen av avtal. I Radiotjänst AB:s vidareutveckling av relationsmarknadsföringen rekryterar man kunder genom tvång och hot.

Lagen säger att alla innehavare av teknisk apparatur avsedd för tv-mottagning skall betala tv-avgift. Radiotjänst AB har inte bara tolkat avsedd som kan, utan även skulle kunna efter modifikation och under andra omständigheter.

Det tycks som om du inte bara är skyldig att betala prenumeration till Fagersta-Posten på 179 kr i månaden eftersom de har en webbupplaga. Vid kontroll av min bestickkorg upptäcker jag 12 st. matknivar. Jag vill därför erkänna mig skyldig till förberedelse till mord. Matknivar kan mycket väl slipas upp till bestialiska mordvapen, även om de nu är avsedd till att skära falukorven.

Radiotjänst är ett aktiebolag vars affärsidé är att generera så hög vinst som möjligt till sin ägare. Att ägaren är ett annat statligt bolag spelar i sammanhanget mindre roll. För att bredda sin marknad, då en illojal andel av landets befolkning inte vill ha nån tv, har man kommit på andra vägar till ökad marknadspenetrering. Carl-Gustav Johannson, vd för Radiotjänst och mannen som gav den mentala härdsmältan ett ansikte, definierar i SvD 23 juli 2013, alla som inte betalar tv-avgift som smitare. Hos oss finns då ingen tv. Det är inte brottsligt att inte titta på tv.

Egentligen är det en logisk utveckling av postkapitalismen. Idén om att marknadsekonomins syfte är att tjäna människorna, är möjligtvis en del av Fredrik Reinfeldts snaskigaste nattdrömmar. Men företags långsiktiga syften är att tjäna pengar till sina ägare – även om det ibland på kort sikt kan innebära att öka sin marknadsandel. Ett företag brys sig inte om dig, de bryr sig om dina pengar. Därför beter de sig ibland som om de skulle bry sig om dig. Radiotjänst AB skiter definitivt i dig – men de vill ha dina pengar. Det är deras affärsidé.

När företaget själv får välja

Vad är fördelen för kunderna att bara kunna betala med Visa-kort? Det finns naturligtvis ingen. Men är det en anledning till att vara upprörd och förvånad. Nej, faktiskt inte. Ett företags primära uppgift är inte att göra sina kunder lyckliga – utan att ta deras pengar. Marknadsföring handlar inte om att få folk att välja att köpa dina grejer. Marknadsföring handlar om att få folk att köpa dina grejer. Sen kan det ske genom att övertala dem – eller genom att göra det svårt att välja något annat.

Nu börjar du säkert tänka på kundnöjdhet och varumärkeslojalitet och sånt. Självklart väljer folk det de tror är bäst för dem. Men de väljer bland det som de kan välja ibland. De väljer inte fritt. Idag är det i stort sett Tidsam och Interpress som avgör vilka tidningar du får välja mellan i kiosken. Det kallas oligopol.

Man måste skilja mellan företagsidé och verksamhetsidé. En organisation (ideell eller offentlig) styrs av en verksamhetsidé som talar om varför den finns. Ett företag har en företagsidé som talar om hur den ska tjäna pengar. Idén om att företag finns till för att göra människor lyckliga är helt enkelt ideologiskt färgat frälsarsnack. Företag kan också göra folk lyckliga, men det är inte deras huvudsakliga syfte.

Vi kan jämföra med en privat vårdcentral. För att uppnå lönsamhetsmålen så bra som möjligt så behöver den så många och så friska medborgare listade hos sig som möjligt, och som kräver så lite vård som möjligt. En offentlig vårdcentral, som styrs av en verksamhetsidé, har som mål att medborgarna inom sitt upptagningsområde ska vara så friska som möjligt inom de ekonomiska ramar den har blivit tilldelad.

Jaha, men är inte det planekonomi? Jo det är det. Men ett företag fungerar också planekonomiskt internt . Sen kan det ha effekten att de ibland kan bete sig lite hur som helst, utan att det får några konsekvenser. Omfattar företaget hela landet du bor i, blir landet följaktligen en planekonomi. Men det har ingenting med socialism att göra – det är en helt annan sak.

Vi kan göra en liknelse till: Inom relationsmarknadsföring finns det två skolor; den skandinaviska och den amerikanska. Inom den skandinaviska skolan tänker man att långvariga kunder blir lönsamma kunder, därför försöker man bygga upp relationer med sina kunder och hjälpa dem tillrätta på alla möjliga sätt. Detta eftersom man vet att långvariga kunder är lönsamma kunder, och att nyrekrytering av kunder är dyrt. Inom den amerikanska skolan försöker man skapa så många bytesbarriärer som möjligt. Kundpoänger som fryser inne, krånglinga avregistreringar och tekniska svårigheter. Försök installera ett operativsystem som INTE kommer från Microsoft på din dator, så förstår du vad jag menar.

Så tillbaka till Visa-kortets monopolförsök under London-OS. Det är självklart bra för ett företag om folk inte kan välja andra än företagets produkter. Enda undantaget är väl produkter som bygger på att bara några ska ha dem, som Rolex. Så länge det understödjer den bakomliggande affärsidén är allt okej. Tyvärr visar det sig svårt att upprätthålla monopolet under någon längre tid. Så när man återigen kan välja, så känns inte Visa så fräscht längre. Men bara man kan upprätthålla monopolet längre tider och på fler platser, så är nog ett Visa-kort det enda raka valet om man vill att det ska funka.

Men upprörd ska du inte vara, för det är det här som är marknadsekonomi.

Privatiseringar en dålig marknadsstrategi

Redan här måste jag ta tillbaka det jag just sagt, och säga att det beror på ur vems perspektiv, och det är egentligen själva grejen. Det jag kommer visa på i den här artikeln är att privatiseringar av offentlig verksamhet som senare inte visade sig vara fullt så lyckade, inte misslyckades för att någon sabbade det hela eller för att de hade otur. Jag kommer visa på att det misslyckades för att de bröt mot grundläggande marknadsstrategiska principer. Faktiskt inga komplicerade grejer – utan saker man vanligen går igenom redan under en grundkurs på en högskola nära dig.

I grund och botten är det hela enkelt: Vi säger att några tycker att det verkligen vore bättre om man kunde ha allting att välja mellan och få köpa det billigare och dessutom slippa gå ut och leta reda på grejerna och sen släpa hem dem. Den idén, ganska allmänt hållen och lika allmänt välmenande, kan sägas vara en organisations vision. Visionen är således att vilja ge människor största möjliga utbud till lägsta möjliga pris direkt till hemmet.

Alla kan inte göra allt, och organisationens unika del i att till människorna bringa denna frälsning är att begränsa sig till att erbjuda hemprodukter via e-handel till bästa möjliga pris med fri leverans till en plats nära hemmet. Omsättningen av visionen till verklighet, kan vi kalla organisationens mission.

När organisationen sen funderar på hur de ska kunna tjäna pengar på saken (något företag ska göra), så kan vi kalla det för organisationens affärsidé. Den talar om vad de ska göra, till vem, hur det ska gå till, och gärna också varför det skulle vara troligt att det skulle fungera. Organisationens affärsidé är att erbjuda privatpersoner och företag hemprodukter via e-handel, vilka levereras till postombud eller genom hemleverans. Genom att kapa kostnader i alla leden, och genom sin storlek förhandla till sig bra priser, kommer de kunna erbjuda sina kunder bästa möjliga pris. Det här var två meningar, helst ska du få plats med det i en mening. (Jag utgick från tretti.se men hittade på själv, och hoppas de inte misstycker utan skickar dammsugaren jag beställde utan knot.)

Om du är en annan typ av organisation, som en ideell organisation eller en myndighet, så spelar det egentligen ingen roll. Då kallas det för verksamhetsidé, och talar om varför organisationen finns till. Alla organisationer har en idé om varför de finns till, för vem de finns till, var resurserna kommer ifrån, och vad de förväntas utföra.

Är det någon som fick lägre elpris när elmarknaden skulle ”avregleras” och kommunala kraftbolag såldes ut, eller tillhör du dem som tror att det skulle blivit ännu dyrare i alla fall om den inte avreglerades? Är det någon som fick lägre boendekostnader när allmännyttan privatiserades? Visste du att bankernas vinst per hushåll är 2 700 kr i månaden? Ser du fram emot den svenska åldringsvården?

Det här är själva grejen: en affärsidé är inte utbytbara mot en annan affärsidé, eftersom idéer är olika. Staten kan vilja ha en uthållig kraftförsörjning i hela riket, verksamhetsidén är då att det ska finnas elström överallt och hela tiden. Ett kraftföretag vill tjäna pengar på att sälja elström, inte på att röja kraftledningsgator och se till att priset är så lågt så att alla kan betala, vinst får man på att sälja så mycket och så dyrt som möjligt.

Staten tjänar pengar på att få så många knarkare att sluta knarka så fort som möjligt, eftersom de begår så mycket brott som kostar och belastar sjukvården. Då kan det kosta en slant, för man tjänar ändå in det i slutändan. Om missbrukarvården privatiseras, så finns det ett inneboende incitament till att det ska vara så många knarkare som möjligt i vård hos dem och så länge som möjligt, och blir de drogfria är det absolut inget problem ifall de får ett ordentligt återfall.

Pensionsreformen gjorde pensionerna lägre, men finansbolag tjänade pengar på alla nya fonder. På vilket sätt blev din pension bättre av det, bortsett från att du bara har dig själv att skylla om du valde dåliga fonder och fick lägre pension?

Inte spelar det väl någon större roll vem som kör sopbilen, men så fort saker blir mer komplexa så kommer den avgörande idén om varför man finns till att slutligen avgöra: Är det för att uppfylla ett behov, eller för att tjäna pengar? Det går helt enkelt inte att passa barn fortare på dagis, vinsten tas ifrån skillnaden mellan att man säger sig göra det hela lika bra och den faktiska verklighet man döljer bakom större barngrupper.

Finns näringslivet till för att tillfredställa våra behov – eller finns vi till för att tillfredställa näringslivets behov? Det är frågan

Det här är inga påhittade teorier. Och ekonomipristagaren till Nobels minne 2009: Elinore Ostrom, är inte den enda som påvisat att gemensamma resurser rationellast förvaltas gemensamt. Men den som privatiserar offentlig verksamhet i marknadskrafternas namn, berikar någon annan än den man är satt att företräda.