Palatset: ren inkompetens eller bara okunskap?

Att skapa ett hus bara för barn och ungdomar, och fylla det med alla verktyg som går att tänka sig för deras självständiga och kreativa skapande Visst är det en fantastisk möjlighet, och visst önskar man själv att man fick komma dit och leka. För oss som minns kortlekarna och pingisbordet i en källarlokal låter det som en dröm. Och en dröm är precis vad det visade sig vara. Frågan man måste ställa sig är om det någonsin var tänkt som något annat än en dröm. En dröm som andra fick betala.
(foto Johan Lygrell)

”Palatset är en jättessuccé med många besökare”, skriver Dagens Nyheter idag, måndagen den 16 januari. Och de är inte de enda. Stödet för barnkultursatsningen har varit massiv. ”Synd på en så fin idé i ett så fint hus. Det borde Stockholm ha råd med.” skrev Svenska Dagbladet den 11 januari. Stödet från etablissemanget är monumentalt, för att inte säga pyramidalt, och det är något som saknas för kultur i allmänhet och barnkultur i synnerhet. Så var är problemet?

Enligt Palatset själva tycks felet vara alla andra utom dem själva, som inte anser sig gjort några felkalkyler. Fastighetsverket har renoverat byggnaden till Palatset för 207 miljoner kronor. Palatset har missat hyresinbetalningarna för de senaste 3 månaderna, bland många andra missade räkningar. De har fått närmare 40 miljoner i bidrag från bl a Stockholms stad, Allmänna arvsfonden och Postkodlotteriet. Pengar som sägs varit slut redan vid öppnandet.

Jag kommer i den här artikeln visa att Palatset sett som varumärke är helt fel, att Palatsets affärsmodell är helt fel, och slutligen att jag inte är den första som påpekar det här.

Så, i vilken kategori är Palatset? Vad väljer man mellan när man (i tillräckligt hög grad) förväntas välja Palatset? Är det som Tom Tits experiment? Alltså ett museum. Ett museum förutsätter ett avgränsat ämne och ett pedagogiskt mål. Därför är det inte ett museum. Är det underhållning? Inte riktigt det heller, eftersom i underhållning är publiken upplevande och inte agerande. Därför kan det inte jämföras med bio, teater eller konserter.

Det utmärkande är att målgruppen (6-18 år), som inte själva ser sig som en målgrupp, förväntas interagera som en mer eller mindre enhetlig målgrupp. Sen kan man ha högtidliga proklamationer om överskridandet av gränser i både etnicitet, religion och ålder. Folk agerar utifrån hur de själva uppfattar något, inte efter hur andra säger åt dem att uppfatta saker.
(foto Johanna Wulff)

Det utmärkande är också att det bygger på målgruppens fria skapande där Palatset tillhandahåller alla verktygen och en professionell vägledning. All utrustning är av yppersta proffsklass. Det är helt enkelt lite som en studiecirkel på ABF eller en ungdomsgård fast väldigt mycket bättre. Personalen är bättre, lokalerna bättre och utrustningen bättre. Palatset är som att ge Stockholms mest fantasifulla fritidsledare amfetamin och ett kontokort utan gräns. Och det är ungefär det som hände.

Okej, det handlar om en målgrupp, som inte ser sig själva som en grupp, inom en kategori (lyx-)ungdomsgård, en kategori där allt förväntas vara gratis. Skulle du gått på ungdomsgården när du var i den åldern om det kostat motsvarande 120 spänn? Det är som en biobiljett med popcorn och läsk. Förmodligen skulle du valt bio. Att betala 120 kr för varje besök på ungdomsgården kanske sker en gång, men inte flera gånger. Så den målgruppen som inte ser sig som en målgrupp, inom kategorin som brukar vara gratis, är genom priset i praktiken minimerad till de väldigt välsituerade (om vi pratar om presumtiva regelbundna besökare) vilkas besök via skattesedeln skulle subventioneras av alla. Nu finns det säkert massvis med kulturkoftor som med idealistiska skäl hävdar annorlunda, men rent marknadskommunikativt är det precis så det är. Varumärket Palatset är helt fel.

Om man kollar Palatsets hemsida (som blev flera miljoner kronor dyrare än beräknat, kolla funktionaliteten och omfånget, det borde kostat totalt några hundratusen kronor – max en halv miljon inklusive tester och publiceringsverktyg), åter till kolla hemsidan: varenda anställd verkar ha funktionen konceptuellt/konstnärligt/kreativt/kommunikativt-ansvarig (många hövdingar och få indianer), själva verksamheten ska visst drivas av andra. Och visst är det fantastiskt med skrivarverkstad med riktiga författare, filmstudio med riktiga filmare, musikstudion med riktiga musiker. En verkligt personalintensiv verksamhet som pågår i 33 stycken rum. Inledningsvis räknade Palatset med 750-1000 besökare per dag, 7 dagar i veckan. Det blir totalt 300 000 besökare om året som betalar 120 kronor var. Efter att ha kört lite testdagar så här i början så insåg man att det inte funkade, redan vid 400 besökare uppstod ett visst kaos, enligt vad det sägs.

För att råda bot på det så bestämde Palatsets ledning att det bara skulle vara öppet på helger och lovdagar eftersom det var vad de orkade, 32 stycken räknade jag just ut. Samtidigt räknade man med 50 000 besökare innan årets slut. Det blir 1562 besökare om dagen. Nu blev det inte så, utan bara hälften, enligt Palatset. Men enligt uppgift stämmer inte de siffrorna heller. För en stor del av besökarna hade fribiljett. Man hade inte koll på hur många fribiljetter som kom dit, därför gjordes en uppskattning. Därtill har Palatset använt all massmedial uppmärksamhet till att ha olika event i lokalerna, såsom Postkodlotteriet som fick använda lokalerna som tack för deras välvilliga bidrag. Så frågan är om de räknas med i besöksantalet? Det kan tyckas som en petitessfråga, besökare som besökare. Men nej, faktiskt inte.

Palatsets modell för att få verksamheten att gå ihop bygger på att företagssponsring och skattebetalare står för 40% av kostnaderna, medan inträdet står för resten. Vad som visat sig (men inte klart bevisats) är att verksamheten kapacitetsmässigt inte klarar av så mycket besökare som man påstått sig. Under hösten trodde man sig kunna ta emot nästan 1600 besökare per öppen dag, alltså fyra gånger så många som vid 400 besökare då det sägs att det blev lite kaos. Alla vet också att besökare inte är jämt spridda på alla dagar, och definitivt inte för varje timme. Likaså att verksamheten är väldigt personalintensiv (något det sägs att man försökt åtgärda genom att få dit gratis fas3 arbetslösa).
Så det tycks alltså som om man inte har den kapaciteten som man utgett sig för att ha, och därför inte heller kan få de intäkterna man vill ha. Att räkna på kapacitet och flöden har man gjort redan innan manufakturen uppfanns. Palatset modell för hur man tänkt tjäna pengar tycks glipa väsentligt gentemot verkligheten, dessutom tycks allmänhetens (inte etablissemangets) intresse vara betydligt mindre än förväntat.

Redan för ett år sen varnade chefen för Stockholms kulturstrategiska avdelning, Patrik Liljegren, för att planeringen och budgeteringen inte höll, utan byggde på överdrivna förhoppningar. Även Anna-Greta Lejon (s) varnade för ekonomisk bräcklighet.

(foto Johanna Wulff)

Hur många ungdomsgårdar skulle man räddat för de pengarna? Vad skulle inte egendrivna ungdomshus som Ultra och Oasen kunna gjort med de pengarna? Att komma med ett dåligt förslag är inte brottsligt. Frågan är hur de fick igenom det.

Annonser