Radiotjänst AB en postkapitalistisk mardröm

statare
Att man ska betala för en tjänst man beställt, tycker väl de flesta är rimligt. Men varför ska man betala för något man inte vill ha – och inte heller har möjlighet att använda? Radiotjänst AB ser inga problem. Det gjorde inte Cosa Nostra heller när de tog betalt för beskydd – en tjänst som varken efterfrågades eller användes av dess kunder.

Fallet i Förvaltningsrätten med kvinnan långt ut på Blekinges landsbygd, där det ibland fanns tillräckligt täckning hos det mobila bredbandet för att kolla mejlen. Men att titta på streamade tv-program? Finns inte en chans. Dessutom visade det sig att datorn, förmodligen något arméöverskott från DDR, inte hade rätt flashspelare installerad. Ändå började Radiotjänst med att hota om utmätning hos Kronofogden.

Radiotjänst för upp den marknadsekonomiska vinstmaximeringen till helt nya nivåer.

Tidigare i historien ansåg den tidens feodalherrar att både livegenskapen och den skatt de infört, egentligen var en ersättning för det beskydd som de erbjöd. Ett beskydd som var illusoriskt, eftersom hotet mot bönderna just kom från böndernas feodalherrar, eller möjligen från konkurrerande feodalherrar. Beskyddet var en tjänst som varken efterfrågades eller konsumerades.

feodalism
På liknande sätt förhåller det sig med maffians beskydd: Det är en tjänst som är obligatorisk och illusorisk. Gränsen är flytande. Man skulle också kunna definiera det som en affärsdrivande verksamhet som syftar till att tillskansa sig resurser. En verksamhet där utövandet av inflytande är en väsentlig del. Med PR-språk; en form av lobbying med konsekvenser om inte önskat beteende uppvisas.

Grunden för relationsmarknadsföring är dialogen. Svensk tillverkningsindustris storhet vilar på å ena sidan bra produkter, och å andra sidan på duktiga tekniska säljare som bygger förtroendefulla relationer med sina kunder genom en dialog. Som kund vill man inte avbryta relationen, eftersom man förlorar det positiva och fruktbara klimat man byggt upp tillsammans. Det kallas för den skandinaviska skolan inom relationsmarknadsföring. Inom den amerikanska skolan försvårar man för kunden att bryta relationen genom att man förlorar en massa grejer som man annars skulle fått – förutom att de gjort det krångligt. Det kan handla om olika bonussystem, kundkort och utformningen av avtal. I Radiotjänst AB:s vidareutveckling av relationsmarknadsföringen rekryterar man kunder genom tvång och hot.

Lagen säger att alla innehavare av teknisk apparatur avsedd för tv-mottagning skall betala tv-avgift. Radiotjänst AB har inte bara tolkat avsedd som kan, utan även skulle kunna efter modifikation och under andra omständigheter.

Det tycks som om du inte bara är skyldig att betala prenumeration till Fagersta-Posten på 179 kr i månaden eftersom de har en webbupplaga. Vid kontroll av min bestickkorg upptäcker jag 12 st. matknivar. Jag vill därför erkänna mig skyldig till förberedelse till mord. Matknivar kan mycket väl slipas upp till bestialiska mordvapen, även om de nu är avsedd till att skära falukorven.

Radiotjänst är ett aktiebolag vars affärsidé är att generera så hög vinst som möjligt till sin ägare. Att ägaren är ett annat statligt bolag spelar i sammanhanget mindre roll. För att bredda sin marknad, då en illojal andel av landets befolkning inte vill ha nån tv, har man kommit på andra vägar till ökad marknadspenetrering. Carl-Gustav Johannson, vd för Radiotjänst och mannen som gav den mentala härdsmältan ett ansikte, definierar i SvD 23 juli 2013, alla som inte betalar tv-avgift som smitare. Hos oss finns då ingen tv. Det är inte brottsligt att inte titta på tv.

C-G Johansson

Egentligen är det en logisk utveckling av postkapitalismen. Idén om att marknadsekonomins syfte är att tjäna människorna, är möjligtvis en del av Fredrik Reinfeldts snaskigaste nattdrömmar. Men företags långsiktiga syften är att tjäna pengar till sina ägare – även om det ibland på kort sikt kan innebära att öka sin marknadsandel. Ett företag brys sig inte om dig, de bryr sig om dina pengar. Därför beter de sig ibland som om de skulle bry sig om dig. Radiotjänst AB skiter definitivt i dig – men de vill ha dina pengar. Det är deras affärsidé.

Annonser

När dina pengar började sluta vara dina egna


Relationsmarknadsföring har så smått börjat gå ifrån att vara en hjälp för oss att få det vi vill ha – till att någon annan i praktiken börjat kontrollera våra tillgångar. Om det här är början är jag inte säker på att jag vill se fortsättningen.

Enligt en klubbordförande i Pappers som satt med i förhandlingarna när lönekuverten byttes ut mot lönekonton, så lovade bankerna dyrt och heligt att detta bara skulle medföra fördelar för den arbetande befolkningen. Visst var det så att det skulle underlätta för arbetsgivaren, men arbetstagarna skulle å andra sidan få ränta från första kronan för sin del. Och visst ville väl de också vara med och utveckla Sverige genom att bidra med kapital som bankerna kunde låna ut till att ytterligare utveckla Sverige, istället för att de låg i deras plånböcker. Vem vill inte bidra till att Sverige utvecklas?

Vad som hände vet vi alla. Räntorna på lönekontona togs bort. Vi fick uttagskort för att göra bankens jobb åt dem, senare fick vi också börja betala för att få ett kort, och även ibland för att använda kortet. Visst är det så att våra pengar verkligen tillhör oss, men kanske inte helt och hållet – även om det numera slagits ett slag i luften och äganderätten införts i grundlagen.

Om vi vill gå till banken och ta ut våra pengar, så går det inte riktigt heller. Bankerna har börjat sluta hantera kontanter. Det angivna syftet är givetvis grandiost – för vem vill inte bidra till att stävja den ekonomiska brottsligheten? Därför finns det en massa trösklar och hinder om du vill komma i besittning av dina pengar, och du kan nog få tänka dig att betala lite grann för det också.

Just det här med att skapa trösklar och hinder, är en väsentlig del av sentida marknadsekonomin. Om den ena ytterligheten är att vi hindrar människor från att köpa andra varor än våra egna, så ägnar vi oss i andra ytterligheten, inte åt att övertala människor att köpa våra varor som i traditionell reklam – utan åt att bygga relationer med människor, där vi inte bara pratar utan även lyssnar. Det brukar kallas för den skandinaviska skolan inom relationsmarknadsföringen, och det är också en bidragande orsak till den svenska basindustrins historiska framgång.

Att systematiskt bygga upp nätverk med människor, där relationen sätts i centrum, där vi utgår från kundens perspektiv och försöker hjälpa till att lösa kundens behov från dennes perspektiv och inte från vårt. Vi bränner inte relationer vi investerat tid, kapital och förtroende i, därför skapar det positiva klimatet en buffert mot att bryta relationen. En typ av instrumentell betingning alltså.

Å andra sidan har vi den amerikanska skolan av relationsmarknadsföring. Där inriktar man sig istället på att skapa olika typer av hinder och bestraffningar, som ska försvåra eller avskräcka folk från att avbryta en kundrelation. Det kan vara från att binda upp kunder i olika typer av lojalitetsprogram, med avtal, bonussystem och kundklubbar där inarbetade värden försvinner som givetvis utfaller vid ett senare tillfälle, och vi vet ju alla hur vi hatar att förlora mer än vi gillar att vinna (förlustaversion).

Den amerikanska skolan inom relationsmarknadsföring och banksystemets strävan att kontrollera våra pengar är egentligen två sidor av samma sak. Där vi avhänt oss kontrollen över vår egendom, frivilligt eller påtvingat, går det också att tjäna pengar. Det vi får för våra pengar tenderar till att bli mer och mer illusoriskt, detta genom att det är mindre kostsamt att försvåra för oss – än att leverera till oss. Låt mig ge ett exempel:

För länge sedan fick jag en livförsäkring i Folksam till mitt då väldigt lilla barn via Stockholms stad, mycket vänligt, därefter fick jag om jag ville fortsätta den betala en högst blygsam avgift. Innan jag visste ordet av hade barnet vuxit mig över huvudet och inbetalningskortet kom två gånger om året istället för en, och med ett väsentligt högre belopp. Ungefär 20 000 har jag betalat till Folksam.

Efter att jag fått 1500 kr i invaliditetsersättning av Folksam för en skada (okej det var en låg invaliditetsprocent, men för en betydligt lindrigare liknande skada 25 år tidigare fick jag 20 000 av samma försäkringsbolag). Det fick mig att ställa frågan om i vilken utsträckning ett försäkringsskydd är illusoriskt. När min son läste försäkringsvillkoren för sin försäkring (och vem brukar göra det?) så kunde han konstatera att det i stort sett var undantag för det mesta.

Men det är inte så, åtminstone enligt Folksam, att det räcker med att sluta betala in barnets (som nu hunnit bli myndigt) försäkring om man inte vill ha den kvar längre. Det räcker inte heller med att man skriftligen säger att man  inte vill ha försäkringen mer . Istället ska båda föräldrarna fylla i en särskild blankett, vars innebörd jag inte förstår, trots att jag både är född och uppvuxen med svenska, skrivit flera böcker, och även läst marknadsjuridik på universitetet.

Så på vilket sätt skulle det hjälpa mig som kund att det finns krångliga barriärer som hindrar mig från att avsluta ett beskydd som är lika innehållslöst som det maffian brukar ta betalt för? Förmodligen skulle försäkringsbolagen säga att det är för att de månar om sina kunder och vill försäkra sig om att de verkligen inser vad det gör, det är vad jag själv skulle sagt om jag fick betalt för det. Men är det verkligen någon som tror på det?

Folksamhuset på bilden uppe till höger, är byggt i vit marmor. Men vem kan tro det när man ser det så här lite på håll.

När företaget själv får välja

Vad är fördelen för kunderna att bara kunna betala med Visa-kort? Det finns naturligtvis ingen. Men är det en anledning till att vara upprörd och förvånad. Nej, faktiskt inte. Ett företags primära uppgift är inte att göra sina kunder lyckliga – utan att ta deras pengar. Marknadsföring handlar inte om att få folk att välja att köpa dina grejer. Marknadsföring handlar om att få folk att köpa dina grejer. Sen kan det ske genom att övertala dem – eller genom att göra det svårt att välja något annat.

Nu börjar du säkert tänka på kundnöjdhet och varumärkeslojalitet och sånt. Självklart väljer folk det de tror är bäst för dem. Men de väljer bland det som de kan välja ibland. De väljer inte fritt. Idag är det i stort sett Tidsam och Interpress som avgör vilka tidningar du får välja mellan i kiosken. Det kallas oligopol.

Man måste skilja mellan företagsidé och verksamhetsidé. En organisation (ideell eller offentlig) styrs av en verksamhetsidé som talar om varför den finns. Ett företag har en företagsidé som talar om hur den ska tjäna pengar. Idén om att företag finns till för att göra människor lyckliga är helt enkelt ideologiskt färgat frälsarsnack. Företag kan också göra folk lyckliga, men det är inte deras huvudsakliga syfte.

Vi kan jämföra med en privat vårdcentral. För att uppnå lönsamhetsmålen så bra som möjligt så behöver den så många och så friska medborgare listade hos sig som möjligt, och som kräver så lite vård som möjligt. En offentlig vårdcentral, som styrs av en verksamhetsidé, har som mål att medborgarna inom sitt upptagningsområde ska vara så friska som möjligt inom de ekonomiska ramar den har blivit tilldelad.

Jaha, men är inte det planekonomi? Jo det är det. Men ett företag fungerar också planekonomiskt internt . Sen kan det ha effekten att de ibland kan bete sig lite hur som helst, utan att det får några konsekvenser. Omfattar företaget hela landet du bor i, blir landet följaktligen en planekonomi. Men det har ingenting med socialism att göra – det är en helt annan sak.

Vi kan göra en liknelse till: Inom relationsmarknadsföring finns det två skolor; den skandinaviska och den amerikanska. Inom den skandinaviska skolan tänker man att långvariga kunder blir lönsamma kunder, därför försöker man bygga upp relationer med sina kunder och hjälpa dem tillrätta på alla möjliga sätt. Detta eftersom man vet att långvariga kunder är lönsamma kunder, och att nyrekrytering av kunder är dyrt. Inom den amerikanska skolan försöker man skapa så många bytesbarriärer som möjligt. Kundpoänger som fryser inne, krånglinga avregistreringar och tekniska svårigheter. Försök installera ett operativsystem som INTE kommer från Microsoft på din dator, så förstår du vad jag menar.

Så tillbaka till Visa-kortets monopolförsök under London-OS. Det är självklart bra för ett företag om folk inte kan välja andra än företagets produkter. Enda undantaget är väl produkter som bygger på att bara några ska ha dem, som Rolex. Så länge det understödjer den bakomliggande affärsidén är allt okej. Tyvärr visar det sig svårt att upprätthålla monopolet under någon längre tid. Så när man återigen kan välja, så känns inte Visa så fräscht längre. Men bara man kan upprätthålla monopolet längre tider och på fler platser, så är nog ett Visa-kort det enda raka valet om man vill att det ska funka.

Men upprörd ska du inte vara, för det är det här som är marknadsekonomi.