På Facebook får man förslag på personer man borde skicka en vänförfrågan till. Förut var det sådana där själva applikationen Facebook genom gemensamma vänner eller genom andra uppgivna beröringspunkter kunde dra slutsatsen att man möjligen kände varandra. Numera får jag oftast förslaget att jag ska lägga till min förläggare som vän. Jag har aldrig träffat honom, vi har pratat några gånger i telefon, vi har inga gemensamma vänner på Facebook och inga andra beröringspunkter som går att hitta. Om man söker på internet så går det bara att hitta ett pressmedelande där bådas namn förekommer samtidigt. Däremot är han en av de som jag haft mest mejlkontakt med de senaste åren.
Så, hur kan Facebook veta att vi känner varandra? Jag skulle gärna vilja fråga Facebook om det, men använde en halvtimme åt att försöka hitta någon form av kontaktinformation – dock utan att lyckas. Det är om det den här artikeln handlar om. Men egentligen började allt mycket tidigare:
Tänk om man kunde göra alla marknadsundersökningar i realtid, att man direkt kunde ge rätt person rätt erbjudande och inte behöva slösa resurser på de som inte är intresserade eller inte är lönsamma och därmed få ett betydligt högre livstidsvärde per kund. Varenda människa fattar att demografisk segmentering är ett trubbigt verktyg – en del 40-åringar blev tanter och farbröder redan vid 25, medan andra är kvar i sin ungdomsrevolt ännu vid pensioneringen. Psykologisk segmentering kan väl vara bra – men den har sina brister. I grund och botten utgår den från att folk talar sanning om sig själva. Och även om man ställer projektiva frågor och gör regressionsanalyser, så är det bara ett urval av faktorer man egentligen undersöker. Annat vore det om man kunde mäta tidigare faktiska beteenden och utifrån det räkna på sannolikheter för kommande beteende. Förklaringsgraden i en regression är i allmänhet ganska liten, så att bli bättre än det kan väl inte vara så svårt.
Ungefär så tänkte jag får några år sen. Därefter började jag kolla upp saken: hur skulle man göra rent konkret och vad görs redan idag. Det finns också en annan sida av saken, och det är i vilken utsträckning du vill att andra ska ha insyn i ditt liv. Ofta hör man att har man rent mjöl i påsen så… Men det finns en anledning till att det är lås på alla badrumsdörrar. Tekniken har varit under uppbyggnad under flera år, men främst använts i andra syften. Så… hur fungerar det då?
Det som brukar kallas FRA-lagen är egentligen än förändring av fler lagar, och bitvis så pass öppen att den ger möjlighet till en vidsynt tolkning. I praktiken innebär den att all digital trafik ska överföras till särskilda samverkanspunkter där allt innehåll läses av maskinellt utifrån vissa hemliga sökbegrepp. Det innebär att allt du gör på internet övervakas men att du inte vet utifrån vilka kriterier. Den informationen byter sedan staten mot information från andra stater, bl a Israel, Turkiet och USA. Vilka de i sin tur utbyter den informationen med, finns det ingen kontroll över.
Det är inte bara dina mejl, sms, mobilsamtal och allt övrigt du gör på internet som lagras. Utan även positioneringsinformation från GPS, lokaltrafik, detaljerade finansiella transaktioner från ex v kontokort, information från RFID-chips vilket finns i ditt pass och i de flesta kläder du köper, information från kameraövervakning, riktade mikrofoner vid dessa kameror etc. Listan kan göras lång. Bara om man skulle övervaka och analysera alla offentliga kameror i England, så skulle det sysselsätta hela befolkningen. Dagens verklighet ligger hästlängder ifrån Stasis våtaste drömmar.
Så det man gjorde var att utveckla olika arbetssätt och programvaror som skulle sammanställa information från olika källor. I slutändan skulle man kunna skapa ett unikt sociogram för varje människa, som berättar om vem du är och vilken roll du spelar i olika relationer med dina vänner och bekanta. Redan idag körs varje brotts profil i Israel mot alla medborgares sociogram (kallas här för trafikmönster i prop. 2006/07:46 s.29) för att hitta den rimligaste förövaren. Det behövs egentligen ganska lite och tillsynes ovidkommande information för att sammanställd kunna ge en fyllig bild. I USA räcker det med födelsedatum, postnummer och kön för att i 87% av fallen kunna fastställa någons identitet.
Stockholmsprogrammet är ett EU-projekt som ska effektivisera underrättelsearbete och informationsanalys, också i realtid om enskilda individer. Indect är ett annat EU-program för automatisk sammanställning av information och därmed larma vid avvikande beteende hos någon enskild. Adabts är ett annat EU-projekt med Totalförsvarets forskningsinstitut som huvudman, där man ska sammanställa information från allmänna kameror och mikrofoner och sammanställa den informationen med kontextuell information i syfte att avgöra när du börjar utgöra ett hot.
Men vad gör man inte för att hejda terrorismen i landet. De senaste 50 åren har faktiskt 0 svenska medborgare dödats i Sverige till följd av terrorismen. Det kan jämföras med att bara ungefär 5 dör om året i dykolyckor och ca 10 per år i skoterolyckor. Ingen uppoffring är för stor i kampen för vår gemensamma säkerhet.
Men åter till marknadsundersökningar i realtid. Teknik som får en tillämpning i en sektor, kommer förr eller senare användas i en annan sektor. Eftersom det vore olyckligt med en öppen debatt i lagstiftningsfrågan, får man väl gissa på att det finns tillräckligt med juridiskt utrymme för kommersiella aktörers initiativ. Redan för flera år sedan erbjöd Facebook (mellan skål och vägg) utvalda mediebyråer att köpa information om vilka som pratade om en viss sak som ex v bilköp eller renovering av kök.
Har du någon gång funderat på hur Facebook finansierar sin verksamhet? Andelen annonser är inte direkt så där störande. Framtiden tycks kommit hit för att stanna. Information om dig är en handelsvara – och det är du som tillhandahåller en hel del av den helt frivilligt också. Problemet är att du inte har någon insyn i hur analysen och sammanställningen av information om dig ser ut, eller vem som köper den och i vilket syfte.
Anders Amnéus
Anders Amnéus 