1000 personer gillar Coop Konsum Sollefteå på Facebook


Och vem bryr sig egentligen? Vad har det med mig att göra? Och på vilket sätt är det kopplat till butikens försäljning?

Det är inget fel på Konsum i Sollefteå. De som jobbar där är sympatiska, och man hittar det man behöver. De blev till och med utsedda till årets butik för något år sen. Visst är det lite dyrt, men det brukar Konsum vara.

Det finns mycket som påverkar butiksförsäljningen såsom: stort sortiment, många varuansikten (likadana produkter bredvid varandra), en optimerad användning av golv och hyllor, produktkonstellationer (grillkol, grillolja, folköl och flintastek bredvid varandra), butiksatmosfären, musik och dofter. Allt det där kan jag se och uppleva på plats, och det påverkar mig. Men vad är kopplingen mellan försäljning och gilla på Facebook? Skulle det verkligen vara någon skillnad för mig eller dig, om det var 3000 som gillade Coop Konsum Sollefteå på Facebook, och inte 1000? Nää, faktiskt inte. Vad skulle vi jämföra med, och hur på vilket sätt skulle det göra mitt eller ditt liv bättre?

Det är inte fel av Konsum att interagera med sina kunder via sociala medier, förutsatt att de har något att säga varandra till ömsesidig nytta. I Sollefteå använder Konsum Facebook till kundtävlingar, och det kanske kan vara bra. Men att gilla på Facebook har ingenting med försäljning att göra, såtillvida man inte kan påvisa det konkret.


Avis är världens näst största biluthyrare, de är alltså inte branschledande. Det de säger till folk, är att just därför anstränger de sig mera. We try harder. Det krävs inga invecklade förklaringar till varför den som inte vunnit anstränger sig mer än den som redan är bäst, eftersom alla redan vet det. Det ligger inprogrammerat i vårt flockmedvetande, Avis bara återknyter till den kunskapen. Men vi tror redan på tesen. Därigenom gör de också sin nackdel, att vara näst bäst på marknaden, till sin fördel. Eftersom vi tror på att de anstränger sig mer, tror vi också att det är en fördel för oss som kunder, att vi får mer för pengarna. Allt hänger samman i en logisk helhet. Att sen Avis kunder kanske inte alltid upplever erbjudandet som sant, får väl ses som ett förbättringsområde.

Men vad är kopplingen mellan att 1000 personer gillar Coop Konsum i Sollefteå, till att vilja handla mer just där? Jag tror inte succé är ordet vi söker.

Kakburkskriget: bullmamman som fick härdsmälta


Makt och kommunikation hör samman. Vår rätt att göra vår röst hörd, är inte detsamma som vår möjlighet att göra vår röst hörd. Yttrandefrihet har länge varit kopplat till ägande och tillgång till kommunikationens produktions- och distributionsmedel. Det här är något som digitala medier i grunden skulle förändra, men har det verkligen blivit så? Vi ska kolla lite med ett exempel på hur upprörda tittarreaktioner på ett tv-program förändrades till bilden av en fullkomlig uppbackning

Leila Lindholm är en B-kändis som har ett bakningsprogram i en tv-kanal. B-kändis säger jag något raljerande, eftersom jag aldrig hört talas om henne innan, och de två jag frågade inte heller kände till henne. Därutöver skriver hon kakböcker som säljer i en icke föraktlig upplaga. Såsom A-kändis bland kakbakningsintresserade var hon också domare i en tv-sänd kakbakningstävling, där hon uttalade sig ohövligt om en deltagare som hon menade hade stulit hennes recept och därefter nedvärderade henne på sin Facebook-sida. Nu var det en tävling i kakbakning, och inte i kakrecept.

Därmed borde väl saken endast vara en källa till intern upprördhet för de riktigt hängivna kakbakarna här i landet: Att en som har som varumärke att vara en snäll bullmamma visar sig vara en bittermandel-rasp. Men, eftersom många av hennes hängivna kak-fans reagerade, så kommenterade de också det på hennes Facebook-sida. Och inte bara det, de la även in länkar till amerikanska kakbakningsbloggar e t c, som visade att Leila Linblom i sin tur snott recept och bilder och publicerat dem som sina egna. Men, en sockerkaka är en sockerkaka, och man kan inte göra den på så många olika sätt, faktum är att alla sockerkaksrecept liknar varandra. Publicerar man ett recept är det väl med förhoppningen om att folk ska baka efter receptet. Nu letade sig folkstormen i kakburken sig in ända till Aftonbladet. Leila Linbloms enda försvar var att hon inte skulle bli ifrågasatt om hon inte var kvinna (ett trick många har kommit långt med), och att det bästa med att ha en egen Facebook-sida är att man kan blockera folk.

Nu börjar saken bli intressant på allvar, för vad händer? In på Facebook-sidan kommer en pudel som beklagar det inträffade, hållen i en helt annan ton, och med ett helt annat språk än tidigare. Kanske är det hennes förlag som tillhandahållit PR-konsulten, kanske är det hon själv som skrivit, vad vet väl jag. Och, alla kritiska kommentarer är strukna. Kvar finns endast de som säger: Stå på dig! Du hade alldeles rätt. Det du gjorde var riktigt! Själv har Leila Lindholm intagit en lätt ångerfull mittposition. Så den framvisade bilden av kaburkskriget blir en ödmjuk och självrannsakande bullmamma som uppbackas av en å hennes vägnar upprörd allmänhet, som reagerat på enskilda individers orättvisa påhopp.

Om vi ser det i ett övergripande perspektiv, så är det lätt att konstatera att en ensidig kommunikation där ett budskap överförs från en sändare till en mottagare knappast handlar om ett utbyte (monolog). Även om vi påverkas av envägskommunikationen, så förstår vi att det är en partsinlaga.

Likaså förstår de flesta att det som skrivs i en tidning eller sägs i ett radioprogram, bestäms av en redaktion, och ytterst mediets ägare. Även om det finns en insändarsida eller man kan ringa in till programmet, så förstår nog de flesta att det är någon som sitter där och gör ett urval av inlägg (asymmetrisk dialog). Vi vet att det finns någon som gör en gallring och en tolkning av informationen.

Men i ett medium som utgår från ett jämlikt utbyte (symetrisk dialog) såsom i digitala medier, så blir betydelsen av ett manipulerat och censurerat samtal mer än bara en olikhet i tillgång till medier. Det finns två grundläggande skillnader som gör att internet inte bara är en kanal bland andra:

  • Man behöver inte äga ett medium
  • Man kan prata med många till samma obefintliga kostnad som till en. Traditionella medier talar en till många. Internet talar många till en, eller många till många.

Vad kakburkskriget visar är att det vi upplever som ett jämlikt samtal går att manipulera, och att vi när vi blir manipulerade, tenderar att uppfatta det som ett utbyte av åsikter och information på helt jämlika grunder.

Om detta är vår digitala framtid, kan jag bara konstatera att när Olof Lagercrantz skrev ”vårt sekel är reserverat åt lögnen”, så tog han nog fel på sekel.

3 myter om varumärken och sociala medier

Brukar du snacka med toalettpappret? Nä, förmodligen inte. Riktigt självupptagna personer sägs gärna vilja prata om sin avföring – men där går också gränsen. Ingen vill prata med toalettpappret, och ännu mindre befinna sig i en ständigt pågående dialog med tillverkaren av toalettpapper. Nej, för varför skulle de vilja det? Ändå är det precis vad mer eller mindre vartenda företag som gör en varumärkesstrategi för sociala medier tycks inbilla sig.

De flesta köp tar 3 sekunder. Det är inte resultatet av en relation mellan dig och tillverkaren, och det är en inte en sidoeffekt av en pågående dialog mellan dig, varumärket och andra konsumenter. Ett varumärkes främsta uppgift är att förenkla köpprocessen genom att fungera igenkännande, reducera risk och framstå som tillräckligt attraktivt. Mjölk är mjölk, men särskilt mycket mer än så är det inte. Vi kan tycka att krossade tomater med basilika är en kul twist på krossade tomater, men det är krossade tomater vi är ute efter – och vem minns vem som tillverkade dem?

Harvard Business Review har nyligen publicerat en studie med över 7000 konsumenters syn på relationer med varumärken. De har identifierat 3 myter som styr hur företagen försöker engagera sina kunder i ett relationsbyggande, som dock  inte har så mycket med verkligheten att göra.

Myt nr 1: Konsumenter vill ha en relation med ett varumärke
Sanning: Endast 23% säger sig ha en relation med något varumärke. 77 % vill inte ha det, utan anser att relationer är något som är reserverat för vänner, släktingar och kolleger. Det konsumenter är ute efter när de interagerar med varumärken på nätet, är att få rabatter.
Gör så här: Om du ska nå konsumenterna, måste du identifiera de 23 % som kan tänka sig att ha en relation med dig. Därifrån kan du bygga vidare. De övriga 77 % riskerar du att missa – dem måste du nå på annat sätt. Det är helt enkelt för lågt ROI (Return On Investment) att fortsätta trakassera dem med mejl och lojalitetsprogram.

Myt nr 2: Interaktion bygger relation
Sanning
: Det gör det inte alls. Det främsta skälet för folk att vilja ha en relation med ett varumärke, är delade värderingar kring något som är viktigt för konsumenten, där också företaget tar tydlig ställning. 64 % anger det som den främsta drivkraften, bara 13 % tar upp interaktionen som sådan som det som bygger relationen. Det är 3 % av samtliga konsumenter, låter i mina öron som en farligt liten del att bygga en varumärkesstrategi på.
Gör så här: Du måste ha ett syfte på ett högre plan som konsumenten går igång på, ett syfte som också upplevs som relevant. Som Harley-Davidsons ”to fulfill dreams through the experience of motorcycling.” En omskrivning för “Det porlar nere i skrevet och ger en känsla av makt”, som Sonny Barger, grundaren av Hells Angels, beskrev HD:n. Ett annat exempel som tas upp är Patagonias miljöengagemang, som även dess kunder delar.

Myt nr 3: Ju mer interaktion desto bättre
Sanning: I verkligheten existerar det inget sådant samband. Det finns en föreställning om ett linjärt samband med antalet kontakter med en kund och andelen i kundens plånbok. Ju mer man interagerar med en kund desto mer återköp och ju mer kommer kunder att rekommendera varumärket till andra. Förmodligen är det därför vissa företag i USA skickar över 300 mejl per år TILL VARJE KUND. Inte konstigt att de blir uttröttade och skyr varumärket till slut, för det är precis det som händer – det omvända.
Gör så här: Fråga dig före varje aktivitet om det här kommer tillföra kunden som vill ha en interaktion med dig något, eller om det kommer bidra till att överlasta hans eller hennes hjärna. Om svaret är ”nej” eller ”jag vet inte”, får du hitta på något bättre eller helt låta bli. När det gäller interaktion med kunder är mer inte bättre.

Företag är ofta värdelösa på att använda sociala medier

Strax före jul frågade en chefsrekryterare (specialiserad på marknadskommunikation) mig om jag kunde strategier för interaktiva medier. Eftersom jag läst boken, sett filmen och spelat spelet, svarade jag: ”Jag har jobbat med det, byggt upp en kandidatutbildning på universitetet i ämnet, och skrivit om det i några böcker.” ”Jaha,” svarade hon, ”då vet du alltså hur man sätter upp en Facebook-grupp?” Just då förstod jag hur det kom sig att företag och myndigheter ofta är så totalt värdelösa på att använda sociala medier. ”Men det är inte strategi, sa jag, det är inte ens taktik, det är utförande.”

I kvarteret bredvid brukade det förut stå djurrättsaktivister utanför en pälsaffär och frysa. Syftet var att fästa uppmärksamhet på pälsindustrins miserabla behandlande av djur, samt att försvåra för människor att besöka butiken. Målsättningen var att på sikt få körsnären att stänga ner verksamheten. Det gjorde han också.

Det tycks däremot som de företag och organisationer som ska arbeta strategiskt med sociala medier misslyckas med det ungdomarna klarade av i förbifarten: nämligen att ha ett syfte och en målsättning med det man gör. Om de skulle kalla till en demonstration men inte veta mot vad eller för vad man skulle demonstrera, så skulle de bli utskrattad. Men för företag går det alldeles utmärkt att säga gilla oss på Facebook och få chansen att vinna en iPhone, utan att ha någon som helst aning om i vilket syfte eller för att nå vilket mål.

I normala fall försöker man mäta marknadskommunikation på längden och på tvären, och visst kan det ibland vara svårt att veta vad man egentligen mäter och hur mycket man kan lita på svaren. Men nånting kommer i alla fall ut av det hela. När det gäller reklam brukar man mäta hur många som sett den, hur många som tillhör målgruppen, kostnad per kontakt, påverkan och, ja, allt möjligt. Om det gäller annonser på internet mäter man hur många som exponerats för annonsen, hur många som klickat på den, hur många avslut (köp) den lett fram till osv. Men när det gäller sociala medier? Så vad mäter man då? Hur många som gillat en på Facebook? Vad får man ut av det?

Om man inte vet hur man ska hantera något man inte riktigt känner till, så tycks det alltid finnas de som lite tenderar till panik. De lär sig orden, men förstår inte betydelsen. Det var nog det som gjorde att Matteus Fondkommission lär ha handlat med Sprayaktier innan introduktionen för uppåt 26 500 kr, och på Hagströmer & Qviberg uppåt 25 000 kr.  Det hindrar dock inte att man borde kunna ställa frågan; varför då?

Det finns flera saker man inte fattar:

1. Sociala medier är en informationsbärare.

2. Om du ska använda en informationsbärare, måste den bära någon information.

3. Eftersom du inte kan kontrollera det mediet, så behöver det finnas något i den informationen du uttrycker som folk är intresserade av. Om folk inte pratar om dig i verkliga livet, så lär de heller inte göra det på ett socialt medie – och absolut inte på det sättet du vill.

Folks hjärnor är uppbyggda efter att inte tänka på dig. Du kan tvinga dem att i alla fall stå mitt emot stortavlorna på tunnelbanan, men varför skulle de gå in på din Facebookgrupp och gilla dig, bara för att det går?

Det som utmärker sociala medier är att det inte är en massöverföring av information från en avsändare till en mottagare. Det är inte ens ett försök till dialog, som den ena parten kontrollerar. Det är en dialog på lika villkor, som ingen deltagare riktigt kan styra över. Det är den stora förändringen; att pengar inte kan köpa makten över kommunikationen. Det är en fara (från organisationens perspektiv) men också en möjlighet för den som förmår tala med andra människor.

Om det är gratis – är det du som är produkten

På Facebook får man förslag på personer man borde skicka en vänförfrågan till. Förut var det sådana där själva applikationen Facebook genom gemensamma vänner eller genom andra uppgivna beröringspunkter kunde dra slutsatsen att man möjligen kände varandra. Numera får jag oftast förslaget att jag ska lägga till min förläggare som vän. Jag har aldrig träffat honom, vi har pratat några gånger i telefon, vi har inga gemensamma vänner på Facebook och inga andra beröringspunkter som går att hitta. Om man söker på internet så går det bara att hitta ett pressmedelande där bådas namn förekommer samtidigt. Däremot är han en av de som jag haft mest mejlkontakt med de senaste åren.

Så, hur kan Facebook veta att vi känner varandra? Jag skulle gärna vilja fråga Facebook om det, men använde en halvtimme åt att försöka hitta någon form av kontaktinformation  – dock utan att lyckas. Det är om det den här artikeln handlar om. Men egentligen började allt mycket tidigare:

Tänk om man kunde göra alla marknadsundersökningar i realtid, att man direkt kunde ge rätt person rätt erbjudande och inte behöva slösa resurser på de som inte är intresserade eller inte är lönsamma och därmed få ett betydligt högre livstidsvärde per kund. Varenda människa fattar att demografisk segmentering är ett trubbigt verktyg – en del 40-åringar blev tanter och farbröder redan vid 25, medan andra är kvar i sin ungdomsrevolt ännu vid pensioneringen. Psykologisk segmentering kan väl vara bra – men den har sina brister. I grund och botten utgår den från att folk talar sanning om sig själva. Och även om man ställer projektiva frågor och gör regressionsanalyser, så är det bara ett urval av faktorer man egentligen undersöker. Annat vore det om man kunde mäta tidigare faktiska beteenden och utifrån det räkna på sannolikheter för kommande beteende. Förklaringsgraden i en regression är i allmänhet ganska liten, så att bli bättre än det kan väl inte vara så svårt.

Ungefär så tänkte jag får några år sen. Därefter började jag kolla upp saken: hur skulle man göra rent konkret och vad görs redan idag. Det finns också en annan sida av saken, och det är i vilken utsträckning du vill att andra ska ha insyn i ditt liv. Ofta hör man att har man rent mjöl i påsen så… Men det finns en anledning till att det är lås på alla badrumsdörrar. Tekniken har varit under uppbyggnad under flera år, men främst använts i andra syften. Så… hur fungerar det då?

Det som brukar kallas FRA-lagen är egentligen än förändring av fler lagar, och bitvis så pass öppen att den ger möjlighet till en vidsynt tolkning. I praktiken innebär den att all digital trafik ska överföras till särskilda samverkanspunkter där allt innehåll läses av maskinellt utifrån vissa hemliga sökbegrepp. Det innebär att allt du gör på internet övervakas men att du inte vet utifrån vilka kriterier. Den informationen byter sedan staten mot information från andra stater, bl a Israel, Turkiet och USA. Vilka de i sin tur utbyter den informationen med, finns det ingen kontroll över.

Det är inte bara dina mejl, sms, mobilsamtal och allt övrigt du gör på internet som lagras. Utan även positioneringsinformation från GPS, lokaltrafik, detaljerade finansiella transaktioner från ex v kontokort, information från RFID-chips vilket finns i ditt pass och i de flesta kläder du köper, information från kameraövervakning, riktade mikrofoner vid dessa kameror etc. Listan kan göras lång. Bara om man skulle övervaka och analysera alla offentliga kameror i England, så skulle det sysselsätta hela befolkningen. Dagens verklighet ligger hästlängder ifrån Stasis våtaste drömmar.

Så det man gjorde var att utveckla olika arbetssätt och programvaror som skulle sammanställa information från olika källor. I slutändan skulle man kunna skapa ett unikt sociogram för varje människa, som berättar om vem du är och vilken roll du spelar i olika relationer med dina vänner och bekanta. Redan idag körs varje brotts profil i Israel mot alla medborgares sociogram (kallas här för trafikmönster i prop. 2006/07:46 s.29) för att hitta den rimligaste förövaren. Det behövs egentligen ganska lite och tillsynes ovidkommande information för att sammanställd kunna ge en fyllig bild. I USA räcker det med födelsedatum, postnummer och kön för att i 87% av fallen kunna fastställa någons identitet.

Stockholmsprogrammet är ett EU-projekt som ska effektivisera underrättelsearbete och informationsanalys, också i realtid om enskilda individer. Indect är ett annat EU-program för automatisk sammanställning av information och därmed larma vid avvikande beteende hos någon enskild. Adabts är ett annat EU-projekt med Totalförsvarets forskningsinstitut som huvudman, där man ska sammanställa information från allmänna kameror och mikrofoner och sammanställa den informationen med kontextuell information i syfte att avgöra när du börjar utgöra ett hot.

Men vad gör man inte för att hejda terrorismen i landet. De senaste 50 åren har faktiskt 0 svenska medborgare dödats i Sverige till följd av terrorismen. Det kan jämföras med att bara ungefär 5 dör om året i dykolyckor och ca 10 per år i skoterolyckor. Ingen uppoffring är för stor i kampen för vår gemensamma säkerhet.

Men åter till marknadsundersökningar i realtid. Teknik som får en tillämpning i en sektor, kommer förr eller senare användas i en annan sektor. Eftersom det vore olyckligt med en öppen debatt i lagstiftningsfrågan, får man väl gissa på att det finns tillräckligt med juridiskt utrymme för kommersiella aktörers initiativ. Redan för flera år sedan erbjöd Facebook (mellan skål och vägg) utvalda mediebyråer att köpa information om vilka som pratade om en viss sak som ex v bilköp eller renovering av kök.

Har du någon gång funderat på hur Facebook finansierar sin verksamhet? Andelen annonser är inte direkt så där störande. Framtiden tycks kommit hit för att stanna. Information om dig är en handelsvara – och det är du som tillhandahåller en hel del av den helt frivilligt också. Problemet är att du inte har någon insyn i hur analysen och sammanställningen av information om dig ser ut, eller vem som köper den och i vilket syfte.

34 miljoner människor gillar Coca-Cola på Facebook

Coca-Cola finns på sociala medier, också för att de förväntas finnas där. Helt säkert finns det också en plan för vad de förväntar sig uppnå med det.  Frågan är dock på exakt vilket sätt följande senaste inlägg ifrån deras logg på Facebook kommer öka försäljningen eller stärka varumärket?

Coca-Cola time!! 😀

Visa inlägg · för 3 timmar sedan

Great!

Gilla · · för 2 timmar sedan

2 personer gillar detta.
Kommentera…

They say the Coca-Cola rots your teeth, but you can always get new teeth! hah

Gilla · · för 3 timmar sedan

2 personer gillar detta.
Kommentera…

Wonderful!

Gilla · · för 2 timmar sedan

987,654,321 people gillar detta.
Kommentera…

Är det rimligt att tro att någon skulle tycka bättre om Coca-Cola som inte själv konsumerade varumärket? Det är ju inte direkt så att Coca-Colas fans framstår som Nobelpriskandidater i alla fall.Framstår varumärket eller dess konsumenter som något attraktivt och eftersträvansvärt? Går det att tala om att varumärket skapar eller förstärker en hyperlojalitet och en varumärkesgemenskap i den meningen att det finns ett gemensamt medvetande som delar ritualer och traditioner, samt även tar ett moraliskt ansvar för andra gemensamhetsmedlemmar (Enligt definition av Anders Bengtsson och Jacob Östberg i Märken och människor. Om marknadssymboler som kulturella resurser. Studentlitteratur 2006.)? Eller om vi definierar hyperlojalitet på ett annat sätt (Magnus Söderlund: Den lojala kunden. Liber. 2001.): Tillfredställer det behov på en högre nivå, såsom lycka och frihet, och är det förknippad med en ansträngning och uppoffring att skaffa sig drycken, får man en större egenmakt över sitt liv, förutom att den bygger sociala relationer med andra?

Nej, förmodligen inte. Därför måste man ställa sig frågan på vilket sätt Facebook rent konkret bidrar till att öka konsumtionen eller öka värdet på varumärket?

369 829 personer följer Coca-Cola på Twitter med lika insiktsfulla kommentarer och motsvarande svar. Är det väl använda resurser, eller skulle företaget få ut mer om de tog telefonkatalogen och ringde runt och pratade med folk?

Coca-Cola
CocaColaCoca-Cola

@
@Pablovely una Coca-Cola helada, es siempre deliciosa y muy refrescante 🙂   ^LN
Coca-Cola
CocaColaCoca-Cola

@
@John_Kiwi nothing like a refreshing Coca-Cola after a workout! 🙂 ^LN
Coca-Cola
CocaColaCoca-Cola

@
@__goomeees Sure- thanks for the request! 🙂 ^LN
Coca-Cola
CocaColaCoca-Cola

@
@InconforMen sounds delicious!  🙂 ^LN
Coca-Cola
CocaColaCoca-Cola

@